Menu Content
Yearbook 2001 PDF Print E-mail
Written by Henrik R-S   
Wednesday, 18 January 2006
Kappseglingsreferat 2001...

Kappseglingsreferat 2001
Av Leif Ramm-Schmidt

Förberedelser

Hangö-Sandhamn (IMS-ranking), 140 sjm, 28-29.6.
Gotland Runt (IMS), 340 sjm, 1.-4.7.
Hangö regattan (IMS), 2 x 20 sjm, 7.-8.7.
Offshore Week (IMS FM), Merenkävijät, 24.-28.7.
Helsinki - Tallinna Race (LYS), 42 sjm, 17.-18.8.
Ericsson Pentala Race (IMS), 22 sjm, 25.8.
Henri Lloyd Race (IMS), 36 sjm, 8.9.
Saaristopurjehdus (LYS), 26 sjm, 9.9.
Syysseilaus (LYS), 22 sjm, 15.9.
Syysseilaus (IMS), 22 sjm, 16.9.
Sokeri Pohjalla (LYS), 20 sjm, 29.9.

Säsongavslutning

Förberedelser

Redan på hösten 2000 började vi planera för sommaren 2001. Ví hade fått "blodad tand" av den gångna säsongens kappseglingar och kom till att vi måste få mera fart på båten. Konkurrensen hade ytterligare hårdnat och vi fick höra om två nya X 362-båtar, som skulle ställa upp i vår klass. Efter en del resonerande kom vi till att vi alltså behövde en ny mast i stället för den svintunga telefonstolpen. Begäran om offert lämnades bland annat till Nordic Mast i Danmark. Materialet skulle antingen vara kolfiber eller aluminium. Samtidigt öppnade vi diskussion med vår huvudsponsor Bukowskis om fortsatt sponsorering. Vi hade synbarligen skött sponsoruppgiften bra under sommaren, och kom överens om en fortsättning på 4 år. Villkoret var att vi skulle ställa upp i ett rätt stort antal namngivna kappseglingar, bland annat IMS FM.

Mastprojektet trampades igång. Kolfiberalternativet blev vi tvungna att utesluta både på grund av det astronomiska priset och den långa leveranstiden. En kolfibermast på en Classic Swanbåt hade kanske också varit en överdrift….. En mast i aluminium med tredubbla spridare och rod-riggning ansåg vi i alla fall ge en avsevärd inbesparing i krängningsmomentet på båten. Masten beställdes i februari 2001 från Nordic Mast. Viktinbesparingen beräknades till ca 50 kg, vilket inte låter så mycket, men då man beaktar att detta är ca 5 meter över däck är det är dock en hel del. Detta gjorde att vi kunde lätta på kölen också. Enligt Nautor's beräkningar kunde upp till 70 kg lämpligen avlägsnas i blyets övre kant. Efter flere dagars borrande (Henrik & Leif) med några 19 mm's bett lyckades vi få ihop ca 60 kg blyspånor. Hålen lappades ihop med uretan och glasfiberspackel. Tillsammans med vissa andra viktinbesparande åtgärder hade vi, enligt den nya krängningsmätningen, lättat på båten med totalt ca 220 kg. Mätetalet försämrades naturligtvis, men med detta skulle våra lättvindsegenskaper dock förhoppningsvis förbättras.

Kölen målades åter med Hempel's förträffliga färg på basen av fjolårets goda erfarenhet. Bland nyanskaffningar bör nämnas en ny genua 4 i Cuben fiber från WB, främst för viktinbesparingens skull. Dessutom skaffades nya fotblock för genuan samt övriga beslag från Pro Sailor och Sail Tech.

Mastleveransen skulle ske i mitten av maj, men trots våra påtryckningar blev härav inget. Leveransen lovades nu till 3:dje juni. Då dagen nalkades, fick vi meddelandet att masten kommer först efter ca tre veckor. Nu var goda råd dyra. Vi skulle inte ens hinna till Gotland Runt! WB-Race och Hogland Runt fick vi naturligtvis inhibera. Men lyckligtvis kom Henrik till hjälp. Han hoppade på nästa flyg till Danmark, åkte till Nordic Mast och lyckades få fart på projektet. Vistelsen på Nordic Mast var dessutom mer behövlig än vi anat, eftersom vissa detaljer på masten (bl.a. fastsättning av revlinornas block) inte var riktigt fullt planerade. Under tiden hade Tarantella redan körts för motor till Björkholmen för att vara klar att ta emot masten. Leveransen kom sedan att bli nästa problem. Även om masten skulle bli färdig inom nu utsatt tid, så verkade det som den skulle stanna i Danmark ett tag till. Goda råd var än igen dyra – mycket bokstavligen. Ett samtal till TNT-Express bekräftade att vi väl kan få masten till Finland med långtradare fast på ett dygn, men att kostnaden då stiger en hel del från vad vi räknat med. Hade masten varit 1 m längre hade inte heller detta lyckats. Alternativen var vid detta laget få, så leveransen kom sedan med TNT:s expresstransport enligt utlovad tid 15.6. kl. 9:00.

Riggningen gjordes följande dag, men problemen var inte över med detta. Vi noterade att diagonalstagen var för långa och undervanterna för korta. Denna gång var det DHL som hämtade oss nya stag efter ett par dagar. Som tur var kunde bytet göras utan att masten behövde lyftas av. En kort övningssegling gjorde vi dock med de lösa stagen för att kunna förstärka genuorna vid salningshornen. Den nya masten var för övrigt till full belåtenhet med nya fallås, foil och vantskruv i förstaget, wang (= gasfjäder) att hålla uppe bommen med, nya Harken winchar, alla fall inne i masten, ny kullagrad skena för spinnakerbommen m.m.

Men nu när allt var i skick hade vi ingen vind att träna i. Svaga vindar fick vi för övrigt uppleva denna sommar i nästan samtliga IMS-seglingar. Det blev motorputtrande hela vägen till Kantvik. Första egentliga övningsseglingen i måttlig vind blev i Kantvik med Mikko Brummer som trimmare just före avfärden till Hangö. Starten för Hangö-Sandhamn skulle gå följande dag.

Gränserna för IMS-klasserna hade i år ändrats. Enligt mätningen klassades vi nu upp i IMS 2 med knapp marginal. Detta visade sig vara den största och också hårdaste klassen, främst på grund av de nya X-362-båtarna Tetu IV och Una. Men inte hade IMS 3 varit lätt heller där våra fjolåriga konkurrenter Finell med Fresco Networking och kusinen Ralf med Carabilla seglade.

Hangö-Sandhamn (IMS-ranking), 140 sjm, 28.-29.6.

Vi hade glädjen att ha Tarantellas första skeppare Heinz (80) med bland besättningen. Starten skedde i svag kryss. Den goda kryssbåten Tarantella fick se sig golvad av 362:orna i både höjd och fart. Skillnaden var otrolig! Vid Georgs Bank var de redan en halv timme före oss. Men fortsättningen, som var huvudsakligen läns och slör i något bättre vind gick sedan bättre, och vi blev slutligen 3:a i vår klass bland hela 13 båtar slagna endast av Tetu IV och Una. I ett visst avseende upprepades fjolåret, d.v.s. att vår länsspinnaker åter sprack och behövde lappas hos segelmakaren Royal Sails i Sandhamn. Men denna gång (lyckligtvis…..?) rök den först efter mållinjen till följd av en felbedömning om när vi skulle ta ner den. Vi kom väl till rätta med den nya masten trots bristfällig träning. Allt fungerade perfekt.

Vi blev också detta år med stor vänlighet mottagna hos Lewenhaupts i det livligt trafikerade Sandhamns sundet, där vi fick ligga vid deras brygga till starten för Gotland Runt. Åter igen ypperlig reklamplats för vår sponsor Bukowskis. Till vår stora glädje ordnade Lewenhaupts ett privat coctailparty på bryggan för Tarantellas besättning. Men inte nog med det, dessutom fick några av besättningen sova i övre våningen i villan - en lyx som säkert vida överträffade öns hotell.

  
En fin spinnakerläns från Almagrundet till målet vid Skanskobben

Gotland Runt (IMS), 340 sjm, 1.-4.7.

I Gotland Runt seglade vi i IMS 3 som var den största och säkert hårdaste klassen med 84 båtar på linjen. Detta är mera än vi har upplevt någonsin tidigare. Då några andra klasser dessutom startade samtidigt kan man tänka sig att det var trångt om saligheten. Och inte räcker vinden till åt alla om man inte är på rätt ställe. Michael startade igen med stor erfarenhet och vi fick en "näst bästa start" i fri vind uppe i lovart. Tack vare detta rundade vi Almagrundet som femte båt i seglad tid i klass. Men här tog vinden nästan slut. Samtidigt kom flere Maxi och Volvo Ocean Race båtar susande förbi oss i tredubbel hastighet. Bland andra tog den enorma Cap Gemini oss så nära att vinden dog ut för flera minuter. Ett slag västerut gav oss dock fri vind och snart sträckte vi till Gotska Sandön. Fårön rundade vi som 12:te i klass. På vägen ner mot Hoburgen förbättrades vår position hela tiden, främst tack vare skicklig spinnakerföring då ingen annan bar spinnaker, och här rundade vi som 4:a i klass. Bakom oss vid Östergarn drogs ?ett plank ner? och bl.a. fjolårssegraren Julia III, som låg 2:a vid rapporteringspunkten 57' 30" fick se sig falla till 72:a vid Hoburgen. Men Carabilla hade klarat sig undan planket, och tack vare ypperlig segling hade de till och med passerat Tarantella i beräknad tid och stigit till andra plats i detta skede.

Seglingen fortsatte hela vägen till Visby med spinnaker. Som alla gånger tidigare blev det blekt före Visby, och vi fick göra vårt yttersta för att komma runt märket på morgonnatten. Vi kunde nu se de ledande X-362-båtarna, men den långsamma farten gjorde att vi nu hade fallit till 8:nde plats i beräknad tid trots att distansen inte var stor. Från Visby fortsatte spinnakergången. Vi skar rakt norrut i den svaga sydvästliga vinden för att hålla en optimal fart enligt "performance kurvan" i mätebrevet och för att undgå termiken vid Gotland. Större delen av båtarna bakom oss skar österut och kom under Gotska kusten där det, som sagt enligt tidigare teorier brukar vara blekt. Väderläkstjänsten förutspådde ökande, mot syd vridande vind mot kvällen, och med denna borde vi kunna hålla en god fart mot Almagrundet. Vi seglade verkligt effektivt och på eftermiddagen såg vi inte många båtar omkring oss. I detta skede överskred vi linjen 58'30" som andra båt i beräknad tid knappt efter Ithaka och kände oss verkligt glada över detta. Men enligt rapporteringarna som kom in så småningom visade det sig att båtarna som hade tagit den östra vägen låg 10 - 20 nm öster om oss och hade lämpligare kurs och kortare väg mot Almagrundet. Det visade sig också att den förutspådda vindkantringen aldrig kom, och det gjorde oss ytterligare nedslagna.

Vi fortsatte mot Landsortsdjupet och vidare norrut mot Svensk Utö tills land kom emot. Härifrån skar vi med idel gippande i platt läns med spinnaker hela vägen upp till Almagrundet dit vi kom tidigt på morgonen och såg bland annat Carabilla slinka runt just före oss. Där var också andra båtar som hade legat två timmar efter oss vid Visby. Henrik uppskattade något pessimistiskt att vår position var kring 50. Vi hade gjort en vid hundkurva via Landsort medan det hade blåst bra under Gotland. Marcus döpte oss träffande till "Landsortsfarare", en benämning vi hade mycken användning (och i vissa fall glädje) av i kommande seglingar. Landsortseffekten kan beskrivas som att det blåser under land och är blekt ute till havs.

Vid rundningen av Almagrundet kunde vi konstatera att vi ligger som 11:te båt, och det gav oss definitivt ny spirit. Den tighta kursen gjorde att vi valde att hissa länsspinnun för att inte riskera floatern. Det tog dock inte länge att förstå att floatern var det som behövdes och med en närmast perfekt manöver bytte vi spinnaker på 12 sekunder. Många av konkurrenterna han inte ens märka vad vi gjort och undrade vid målgång vart båten med blå-röd-vit spinnaker försvann. Slutplaceringen blev trots allt 12:te. Carabilla klarade en strålande 3. plats, vilket var bästa finska placering. Efter detta race kunde vi konstatera att Tarantellas egenskaper förbättrats avsevärt tack vare den nya masten, och att med lite mindre otur, eller borde man säga skickligare strategi kunde vi nog ha vunnit hela klabbet. Besättningen med Michael, Christian (Öller), Leif, Henrik, Marcus och Juhana hade gjort en förträfflig insats.

Som en ganska stor tröst fick vi snart erfara att vi hade vunnit Swan-pokalen som bästa Swan-båt i samtliga IMS-klasser. Detta firades med Champagne ombord. Det gällde alltså att stanna till prisutdelningen.


Skepparen med Swan-pokalen

Hangö regattan (IMS), 2 x 20 sjm, 7.-8.7.

Vi fortsatte till Hangö Regattan med samma besättning som i Gotland Runt. Det lovades bara svaga vindar, och i starten låg vattenytan spegelblank. Ett litet vinddrag högre upp gjorde att de större båtarna rörde sig med någon knops fart. Vi rörde oss nästan inte alls. Vid starten blev vi trängda utanför flaggan, och måste göra full vända för att komma iväg. Vi korsade linjen ca 4 minuter efter skottet. Detta var ingen bra början, men då vinden något ökade kunde vi förbättra vår position så småningom. Vi hade jämna duster med Antilla 36:an Minnamari, som i svagt väder ger oss en liten respit. Vi kom i mål någon minut efter henne, och klarade respiten.

Den andra dagen var inte mycket bättre heller med tanke på vinden. Åter hade vi jämna duster med Minnamari, och lyckades denna gång komma i mål endast en halv båtlängd efter henne. Mot slutet av racet hade vinden ökat klart. Speciellt minnesvärd var infarten mot mål med spinnaker då vi korsade ett hundratal bankappseglande båtars rutt och körde i mål samtidigt med dem. Vi lyckades rida på aktersvallet av en 8 som gick med spinnaker. Det var verkligt trångt om saligheten även här. Slutplaceringen i regattan var femte i klass bland 10 båtar. En liten tröst var att vi i alla fall segrade i Classic FM klassen.

Offshore Week (IMS FM), Merenkävijät, 24.-28.7.

Tarantella hade äran att pryda tävlingsinbjudan med en fin genuabild på pärmsidan samt en ytterligare spinnakerbild på insidan. Detta bidrog till att stärka vår spirit inför tävlingen.

Eftersom seglingen nu gick i Helsingfors hade flere deltagare än tidigare ställt upp. I klass IMS 2 var vi 14 båtar på startlinjen. Också de hårda X-362:orna Tetu IV och Una var med. Dessutom fjolårsvinnaren X-332:an Tuulia. Vi var minsta båt i klass enligt GPH-talet.

Första deltävlingen var en off-shore bana på 122 sjm. Starten gick acceptabelt, och vi höll jämna steg med våra långsammare konkurrenter. De nya stora båtarna åkte dock iväg med väldig fart i den svaga vinden såsom vi redan erfarit i de tidigare racen. Efter Helsingfors kassun gjorde vi än en gång en ?Landsortare? och sökte oss in under land. Vi hade tight match med Minnamari som i den avtagande vinden gick något bättre. I jämförelse med andra båtar gav ?Landsortaren? denna gång utdelning och vi låg rätt bra till vid Porvoon Majakka som rundades mitt i natten. Efter detta styrde vi under spinnaker i den fortfarande svaga vinden mot Uusmadal ljusboj SW om Tallinna Madal. Vindriktningen var i det närmaste platt läns.

Väderläken förutspådde vindvridning mot ost, varför vi skar västerut. Många flere hade valt att skära österut. Vårt vägval visade sig vara optimalt, vinden vred sig rätt denna gång, och på morgonen kunde vi i god vind och med fördelaktig kurs styra rakt på märket. De som var i öster fick platt läns. Våra konkurrenter hade alltså också gjort en "Landsortare", dock inte lika bra som vår dito tidigar. Senare ökade vinden dock så att de gick med acceptabel fart mot märket, och de flesta större båtarna rundade före oss, men vi hade tagit kraftigt in på dem i seglad tid. Vi såg till exempel framför oss Tetu IV och Una. På slutsträckan från Porkala mot Helsingfors kassun kryssade vi i en god vind under minutiös GPS-navigering inne bland kobbar och grund för att få sjölä. Detta förbättrade ytterligare vår position, vi gick i mål endast 45 minuter efter Tetu IV, och slog henne i beräknad tid med ca 1 timme. Resultatlistan visade att vi var bästa båt over all. Vi hade seglat ypperligt, alla manövrar och strategin lyckades 100%. Detta var vår bästa prestation i IMS-klasserna.

Följande dag seglade vi "bananbanor" utanför Mjölö. I programmet låg 2 - 3 starter. Vår främsta rorsman Michael var inte med, så det var Leif som fick stå i rodret. Vinden var otroligt svag, endast 1 - 5 knop, och vi fick igen erfara att Tarantella i svag kryss på korta banor inte kan något åt de moderna lätta båtarna. Efter vändorna behövde vi minst fem minuter för att komma upp i fart, varför vi var tvungna att tillämpa "en vändas taktiken", d.v.s. vi gjorde endast en vända på varje kryssben. Men inte heller detta hjälpte mycket, och vi fick se oss placerade som 11:a och 12:a. Bedrövligt!

Nästa segling var en skärgårdsbana på 34 sjm. Den svaga vinden fortsatte. Michael var igen med, och vi kämpade till det yttersta. Vid halva banan låg vi väldigt bra till, men vid Mjölö hamnade alla minder båtar i ett ca 2 timmar långt bleke, medan de största båtarna precis hann undan före bleket. Mot slutet av banan ökade vinden och vi lyckades knappa in på försprånget, men banan tog slut för tidigt, och vi placerade oss som 4:a med knapp förlust mot 3:an Chantal.

Omedelbart då vi kom i hamn blev vi ombedda att infinna oss i kansliet för vägning av besättningen. Till och med byxorna togs av och vi klarade testet med några kilos marginal till maximivikten i mätebrevet. Tur att ingen ännu hunnit ta sig en öl före vägningen!

Så återstod sista dagens tävlingar. Enligt programmet skulle det vara 2 "bananbanor". Den svaga vinden fortsatte. Efter första racet tog vinden helt slut, och efter långt väntande avblåstes den andra starten. Michael var nu rorsman, men inte heller han lyckades med bättre än en 9:nde placering.

Vårt slutresultat i FM blev 6:a. Vinnare var fjolårets segrare Tuulia, medan Tetu IV var tvåa. Men vi kunde vara stolta över att vi vunnit i off-shore seglingen, och blev tilldelade pokalen "Marlow Cup".

Här kan det vara på plats att aning kritisera IMS-regeln. Den ger en tung båt större respit ju svagare vinden är, men tabellen tar slut vid 6 knop! I FM:s bananbanor var vi aldrig ens uppe i denna vindstyrka. Dessutom är regeln gjord för off-shore förhållanden, där antalet stagvändor är få i förhållande till sträckan. Enligt mätebreven har våra moderna konkurrenter upp till dubbelt så stor segelarea per ton båtvikt som Tarantella, vilket naturligtvis ger sitt utslag på en bananbana, där antalet vändor ofta är många. Man kan dessutom ifrågasätta varför bananbanorna har en så stor betydelse i FM för HAVSkappsegling.

Helsinki - Tallinna Race (LYS), 42 sjm, 17.-18.8.

Vi anmälde oss denna gång i LYS-klassen, eftersom här var betydligt flere deltagare. På grund av den nya masten hade vårt LYS-tal höjts från 1,16 till 1,17, varvid vi också flyttades upp till LYS 2 klassen. Starten skedde som jaktstart med ca 4 minuters mellanrum mellan varje LYS-tal så att första båt i mål vinner. I LYS-klasserna deltog sammanlagt 150 båtar vilka startade inom ca 2,5 timmar. I vår klass var vi 34 båtar. Vi startade tillsammans med Minnamari praktiskt taget i mitten av fleeten och hade således ca 75 mindre båtar framför oss att passera. Dessutom fick vi inte släppa förbi någon av de övriga 75 större båtarna bakom oss. Vinden motsvarade mycket nära den fjolåriga, d.v.s. dikt eller kryss hela vägen. Vindstyrkan var också frisk, så detta gav oss ypperliga möjligheter. Michael var tyvärr inte med, så rorsmanskapet var på Leif.

Starten i dikt sträckbog gick perfekt, och vi kunde konstatera att vi gjorde klart bättre fart än Minnamari. Redan på vägen mot Helsingfors kassun bytte vi till Genua 2, och fick ypperlig fart. Vi hann passera ett tiotal båtar före rundan. Mot Tallinna Madal blev det kryss, och vi var tvungna att pina höjd för att inte hamna under alla de mindre båtarna. Vi plockade den ena båten efter den andra utan att se vilka de var i den kolsvarta natten. Vinden ökade tidvis till 30 knop, så vi fick t.o.m. reva sorseglet. Nära Tallinna Madal vred vinden något mot väst så att vi nästan sträckte upp. Detta gav utdelning på vår extra höjd mot alla båtar nere i lä. Då vi gjorde vårt slag kunde vi konstatera att inte en enda båt mera var för om oss. Vi hade alltså passerat både Carabilla och Fresco, vilka vi ansåg vara våra svåraste konkurrenter. En oidentifierad båt rundade fyren bara någon minut efter oss. Nu gällde det att spurta på.

Slutrakan in blev slör. På vägen skulle ett västmärke 1,5 sjm NW om Aegna tas rätt. Enligt vårt sjökort var detta en obelyst västremmare NW om ön Aegna. En sjömil norr om remmaren finns en ljusboj, som ligger på samma avstånd NW om Sillgrunds fyr. Men då vi körde snävt öster om ljusbojen hörde vi på VHF:n protester på estniska från båten bakom oss som påstod att vi kört fel. Vi kollade åter orderbrevet och vårt splitternya Tallinn-sjökort, som nog verkade entydiga. I uppståndelsen noterade dock Marcus att vi i kolmörkret just åkte fel om remmaren också. För att följa reglerna gjorde vi helvända och rundade pricken rätt. Här förlorade vi två eller tre dyrbara minuter. Senare visade det sig att ljusbojen var det märke arrangörerna avsett, och att på äldre sjökort hette Sillgrund "Aegna", och själva ön Aegna "Aegna Saar"! Fallet var äkta tvetydigt, så det blev ingen protest. Arrangörerna kunde nog ha satt ut koordinaterna för att undvika missförstånd. Detta gjörs dock numera.

Slutrakan blev otroligt nervpirrande. De större båtarna skulle möjligen få fast oss just före mål. Vi tittade bakåt i kikaren och kunde se en svärm lanternor närma sig. Vi trimmade seglen allt vi kunde för att få maximum fart i båten. Det såg ut att lyckas, men då vi hade bara 50 meter till mål kom en större båt forsande bakifrån, tog fart på vårt aktersvall i lovart och korsade mållinjen en halv pulpit före oss. Vi övervägde att tränga dem utanför flaggan, men vi var gentlemän, och gjorde inte det. Båten var Panasonic, Scanner 38:n seglad av Hannu Niemelä. De vann oss alltså med 0,5 sekunder! Om målet hade varit 20 meter tidigare hade vi kommit först. Bara någon minut efter oss kom flere båtar i mål, vilket visar att det var mycket jämnt.

Vi var något bedrövade över att ha förlorat segern så knappt. Men då vi kom i land kom Hannu Niemelä och gratulerade oss för segern - vi hade båda vunnit våra klasser. Panasonic seglade nämligen i LYS 1! Han hade anmält sig som "Non-spinnaker" och fick härigenom ett LYS-tal som låg i klass 2. Trots detta var han en LYS 1-båt. Han konstaterade att han inte under de fem senaste åren behövt spinnaker på detta race, och inte behövdes den nu heller. Tricket gav honom 13 minuter bättre starttid! Till vår fröjd blev hela Tarantellas besättning bjuden på Champagne på Panasonic.

Vi var verkligt nöjda över att ha klarat oss så här bra också utan Michael. Men visst var det Tarantellas väder denna gång.

Ericsson Pentala Race (IMS), 22 sjm, 25.8.

Vinden var igen svag som i alla IMS-seglingar hittills. Vi kom dåligt iväg i starten, och kunde bara konstatera att de nya båtarna är oslagbara speciellt i svag kryss. Detta gällde i synnerhet Tetu IV och Viktoria. Men också Minnamari for ifrån oss som hon nog skall göra i svag vind enligt mätetalet. Senare ökade vinden något och efter en modig chansning, där vi som enda båt tog vägvalet norr om Kytö, förbättrades vår position. Detta gav ny kampanda, och ben för ben tog vi in på Minnamari. Vi passerade Kiara och Aurora, men Minnamari hann i mål 25 sekunder före oss. Vi var minsta båt i klassen, varför vi i beräknad tid trots allt blev trea bland 8 båtar med snudd på andra plats. Detta gav seger i Classic FM klassen.

Henri Lloyd Race (IMS), 36 sjm, 8.9.

Banan var densamma som ifjol, d.v.s. start vid Drumsö, runt Mjölö, ut till Helsingfor Kassun och tillbaka rakt till Drumsö. Det var naturligtvis svag vind vid starten. Våra manövrar gick utmärkt, och vi kom mycket bra iväg. Tetu IV och Una drog ifrån, men inte så klart denna gång. Vid Mjölö höll vi dem ungefär i beräknad tid. Vinden ökade dock an efter, och vi fick en genuaslör mot Kassunen. Här tappade vi tyvärr klart åt våra konkurrenter i beräknad tid. Med en bra Tall Boy kunde vi säkert ha varit flere minuter snabbare, en sak vi måste bättra på nästa år. På vägen in mot Drumsö kunde vi dock hissa stormspinnakern i hård slör då ingen annan kunde det. Med Nappe i rodret lyckades vi hålla spinnakern en god stund, och förbättrade vår position avsevärt. Slutresultatet blev igen tredje plats slagna av bara Tetu IV och Una. Och vi segrade igen i Classic FM klassen.

Saaristopurjehdus (LYS), 26 sjm, 9.9.

Banan gick ungefär som i Henri Lloyd, men motsols. Yttre vändmärket var en remmare syd om Gråsjälsbådan. Vinden var mycket bättre denna gång, så nu var det igen Tarantella-väder. Vi gick fint med Genua 2 och revad stor i kryssen ut mot Bådan, och rundade som första båt före Fresco med klar marginal. På länsen mot Mjölö och vidare mot Drumsö ökade vårt försprång hela tiden, och vi kunde gå som segrare i mål. Vi vann over all med god marginal.

Syysseilaus (LYS), 22 sjm, 15.9.

Detta race seglades med jaktstart, vilket nog framhäver spänningen i allra högsta grad. Starten gick utanför Gäddviken, varefter Rysskär och Stora Lövö skulle rundas två gånger i olika riktningar. Det var en bana med många krokar och korta ben, vilket ställer stora krav på besättningens snabbhet. Det blåste friskt igen, t.o.m. så att vi periodvis gick med Genua 3. På första varvet lyckades vi passera ca hälften av båtarna och kunde knappa in på Fresco med mera än halva respiten. Då vinden ytterligare ökade, hann inte besättningen riktigt med i segelbytena mellan dels Genua 1 för öppen slör, Genua 2 för dikt och Genua 3 och revad stor för kryss med plattlänsspinnaker och stormspinnaker mellan skiften. Ibland blev det bara spaghetti av alla skot och linor. Vi kunde också konstatera att foil i förstaget inte är alls lika snabbt som vårt gamla system med hanks. I ett skede såg det illa ut med att hinna upp Fresco, men på slutrakan lyckades vi i alla fall passera henne och gick som första båt i mål. Ett verkligt jobbigt race! Men en god prestation bland 32 startande båtar.

Syysseilaus (IMS), 22 sjm, 16.9.

Banan var den samma som föregående dag, men nu hade vinden mojnat, och det blev typisk IMS bleke-segling. Enligt Ranking-beräkningen låg vi på fjärde plats och hade chans att bli 3:a om vi i detta race blir minst tredje. Vi kände bra till banan och jobbade på som aldrig förr. Vi gjorde väl ifrån oss och höll alla andra utom Tetu IV och Viktoria bakom oss. Tetu IV gick i mål långt före alla andra men då Viktoria gick i mål var det uppenbart att vi skulle klara henne i beräknad tid. Till vår bedrövelse mojnade vinden nästan helt, och vi missade andra placeringen med någon minut. Det blev alltså igen en tredje plats. Tack vare denna steg vi i ranking-tabellen förbi Una till tredje plats. Classic FM-klassen vann vi också, vilket härigenom betydde seger i Classic FM-rankingen.

Sokeri Pohjalla (LYS), 20 sjm, 29.9.

Leif var på resa och hade överlåtit kaptenskapet åt Henrik. Det var inte lätt att hitta kvalificerad besättning, men kusin Ralf ställde välvilligt upp. De övriga gastarna var Thomas Riska och Teemu Paukku. Banan var dragen på Pickala viken och Porkala fjärden.

Det blåste hårt igen som det gjort i alla LYS-tävlingar. Spinnakermanövrarna på vägen ut gick inte helt smort med 4-mannabesättningen. Men då kryssen hem började i den friska vinden, försvann konkurrenterna hastigt under horisonten. Det blev en mycket klar seger för Tarantella.

Säsongavslutning

Vi led klart av för svaga vindar i alla IMS-seglingar. Enda undantaget utgjorde den långa delseglingen i IMS-FM, vilken vi också vann. Konstigt nog blåste det alltid hårt i LYS-seglingarna. Detta bidrog nog till seger i alla dessa race.

Om man drar någon slutsats av den nya masten, är det att båtens konkurrenskraft vid hård vind säkert förbättrats. Sannolikt har svagvindsegenskaperna också förbättrats, vilket vi ser i jämförelse med våra fjolåriga konkurrenter i IMS 3. Minnamari, som vi hade många hårda dueller med vann oss inte i en enda segling. I fjol var de trea i rankingen då vi var fyra. Men de nya lätta X-båtarna har vi svårt att klara i all synnerhet på kryss då vinden är under 6 knop. Enligt mäteregeln får vi större respit ju svagare vinden är, men respiten ökar inte mera vid vindar under just 6 knop. Detta kan anses vara en brist i mäteregeln. På de längre havsbetonade banorna klarar vi oss för det mesta bättre, främst tack vare en mera lyckad strategisk planering. Gastarnas uthållighet och god mat ombord får ej heller glömmas.

Säsongen var på många sätt utmärkt, och den sporrar till ny kamp år 2002 i ungefär samma utsträckning som föregående år.

Till sist vill jag tacka alla sponsorer och gastar för en fin insats!

Last Updated ( Wednesday, 15 February 2006 )
 
< Prev   Next >